En hundradel från bronset. Två hundradelar från silvret. Det var en bitter dag. En dag för tårar.
Det var en dag där vi lärde oss det vi nästan glömt när det gäller friidrott: svenskar KAN förlora och allra värst är de där fjärdeplatserna.
Jag vet inte hur mycket ni såg av de hemska scener som utspelades på innerplan i går.

Jag satt vid TV:n hela dagen och kunde följa dramat, sekund för sekund, tår för tår.
Det jag såg var det här:
Sanna faller efter målgången. Hon reser sig och ser helt chockad ut. Det är som om ansiktsfärgen förändras. Det är som om hon förväntar sig det värsta, men ­ändå hoppas. Men så kommer fjärdeplatsen upp på tavlan. 12,51, pers. Det är ingen tröst. Hon tar några medtävlare i hand, men drar sig snabbt undan till en ensam plats. Vid den stora vattenhinken med is och vatten sätter hon sig med nerböjt huvud. Hon ser helt förkrossad ut. Inne på arenan startar Michelle Perry sitt ärevarv med amerikanska flaggan. Sanna sitter med nerböjt huvud. När hon ser tv-kamerorna till vänster vrider hon ansiktet åt höger. Men det är inte riktigt bra det heller, hon tvingas titta på rivalen Perrys ärevarv.

Sanna böjer ner huvudet igen. Sitter helt stilla i en minut. En minut som känns som en evighet. Så fattar hon ett beslut: torkar sig under ögonen, ser ut som om hon verkligen stålsätter sig och reser sig sakta upp. Det ser ut som krävs omänskliga krafter. Med tårfyllda ögon går hon till Marie Lehman vid SVT:s mixade zon. Hon får en kram av Lehman, tårarna börjar rinna igen, hon får en minut på sig att hämta sig och torka tårar innan intervjun startar. När den börjat skrattar hon till en början, men det tar bara några sekunder så är ögonen tårfyllda igen.
Hon lämnar Lehman och just då smiter Michelle Perry förbi och ger henne en kram som hon besvarar och det är omöjligt att avgöra om det är en kram av tröst eller av hånfullhet. Kanske av båda.

–I en perfekt värld hade jag hållit i hela vägen, säger Sanna hos journalisterna.

Hon torkar tårar och skrattar om vartannat och säger att hon är glad över tiden men att det är lite rörigt med känslorna just nu.
Tack, det märker vi.
Tack också för att det får vara så.
Sanna slutade till slut att gråta

Jag förstår att hon grät. Så nära, men ändå så långt borta. Ibland är det bättre att vara chanslös än att vara så nära himlen.
Men jag tycker att hon ska torka sina tårar och tänka tillbaka på ett fantastiskt mästerskap. Hon gjorde sin första VM-final. Hon dominerade försök och semifinal. Hon gav Perry en match och visade att hon är i absoluta världstoppen.

Vem hade trott det för ett år sen?
Knappt ens Sanna själv. Njut av det en stund och tänk på att det bara är ett år till OS, Sanna. Då kommer du att ha stor glädje av all erfarenhet och alla tårar från i går. Då kanske de till och med kommer att vara guld värda. Och då vet du dessutom att det är den som knuffar bäst vid sista häcken som vinner...