Era stjärnor lyser starkare än alla andras, därför är just ni två bäst!
Jag såg en stjärna bli bäst, jag tror jag vet namnet. K A L L U R!
Hon är tjejen som får hela Sverige att stanna
Det var inte längre Linda Bengtzing, Pernilla Wahlgren, Jessica Andersson eller Nanne som var coola. Nu handlade allt om en dalkulla från Falun, en tjej som är utöver det vanliga, en tjej som är så folkkär i Sverige att man skulle kunna jämföra henne som dom mest folkkära i tex England. Hon har en stjärnstatus som bara Therese Alshammar, Zlatan och Charlotte Kalla har utomlands. Hon är den mest lysade stjärnan vi har i Sverige. Hon är den tjejen som så många ser upp till och hon är den tjejen som får hela Sverige att stanna. Vem är det jag pratar om? Som så många gånger förr är det Sanna Kallur. Redan innan Osaka VM 2007 började jag gilla henne. Sen förstod jag mer och mer varför. Det går nog inte att förklara varför jag gillar just henne. Kanske för att hon är just den hon är.
Det var Sanna Kallurs ansikte som satt uppsatta på hela min väggar, det var bara henne jag pratade om. Jag förstår att alla mina kompisar blev trötta på allt mitt snack om Kallur. Men tack för att ni orkade med mig. Nu tror jag att jag hittat en balans, att gilla henne overkligt mycket men ändå inte prata om henne H E L A tiden.
Jag kommer ihåg den 18 augusti 2008 som om det var igår. Jag bad pappa slå över till svt och vi väntade och väntade med spänning på att Sanna Kallur skulle springa semifinalen i OS på 100 meter häck. Helt plötsligt stod hon där på startlinjen vår egen Sanna, en av guldfavoriterna, Sveriges folkkäraste och världsrekordhållerskan på 60mh. Hennes blick var något utöver det vanliga, den utstrålade glädje, förväntan, adrenalin och en massa annat. Man såg hur tokladdad hon var. Äntligen var hon tillbaka på tävlingsbanorna.
Jag var så enormt nervös innan, jag kollade på TV:n hela tiden och lyssnade på allt som dom sa. Jag visste att Sanna kunde springa ruggigt snabbt och jag hoppades verkligen med hela mitt hjärta att hon skulle få ut allt nu. Jag höll mina 10 fingrar och mina 10 tår för henne.
Hon tryckte på som aldrig förr fram till första häcken, och efter mindre än en sekunds löpning var drömmen om ett OS-guld över. Jag blev helt tom inom mig, jag fick inte fram ett ord. Jag blev varken glad eller ledsen. Jag förstod inte vad som hänt, var det verkligen redan slut?
Sanna lät sen tårarna komma och sen grät hela svenska folket. Efter några minuter kom mina tårar också. Jag tyckte så synd om henne att jag bara ville krama och trösta henne. Hon var värd så mycket mer.
Efter 12.68 i försöken trodde jag hon skulle vara med och fightas om guldmedaljen men istället tog det stopp redan på första häcken.
Radiosporten sa det efteråt:
-"Innan trodde vi att hon skulle falla ihop på banan, men inte på det här sättet utan istället för att hon skulle dra baksidan eller liknande inte falla"
Det är inte så lätt att man bara torkar tårarna och sen gör ett par intervjuer med skratt och leenden och glömma allt som hänt. Det är svårare än så.
Efter fallet satt Sanna kvar på banan och grät, sen tog hon sig upp på benen och gick bredvid dom häckar hon egentligen skulle ha sprungit över. När hon kom till mål fick hon tröstande kramar och stöttande ord av sina konkurenter. Hon gick sen och satte sig ensam på en trappa bredvid läktaren och grät och grät och grät. Hon grät nog nästan mer än vad Emma Green Tregaro gjorde efter höjdfinalen i VM 2011. Efter ett tag torkade hon ögonen och gick med tunga steg bort mot svt:s mixade zon. Den alltid så glada Sanna var nu den lilla lilla ledsna tjejen. Sanna grät, jag grät, dom flesta grät. Sanna gjorde intervju efter intervju, inte skulle snälla Sanna våga säga nej utan hon bara stod där och svarade snällt på allt frågor. I varje intervju lät hon oss få se det välkända leendet och även ett litet skratt, men tårarna tog över allt. Just då fanns det ingen som kunde få Sanna helt glad.
Mitt under intervjun med radiosporten gick det förbi en kille som sa några peppande och stöttande ord till henne, och gav henne en liten klapp på axeln. Gissa vem det var? Jo, självaste Usain Bolt, ganska coolt.
Jag ska skriva mer om det en annan dag, då kommer lite av Sannas tankar, om vad som hände under intervjuerna, lite mer om vad jag tyckte och om vad dom sa under intervjuerna (även lite mer bilder)
Ibland är det bättre att vara chanslös än att vara så nära himlen
Fjärdeplatser är nästan alltid skit.
Sanna Kallurs fjärdeplats var skit, men den var också ett besvis på att hon nu verkligen är en världsstjärna och blir en av huvudfavoriterna i OS i Peking.
Sanna kände det kanske inte just då, men så mycket har jag förstått som att en hel svensk nation stod i kö för att trösta henne. Det kan också vara värt en del.
| |
En hundradel från bronset. Två hundradelar från silvret. Det var en bitter dag. En dag för tårar.
Det var en dag där vi lärde oss det vi nästan glömt när det gäller friidrott: svenskar KAN förlora och allra värst är de där fjärdeplatserna.
Jag vet inte hur mycket ni såg av de hemska scener som utspelades på innerplan i går.
Jag satt vid TV:n hela dagen och kunde följa dramat, sekund för sekund, tår för tår.
Det jag såg var det här:
Sanna faller efter målgången. Hon reser sig och ser helt chockad ut. Det är som om ansiktsfärgen förändras. Det är som om hon förväntar sig det värsta, men ändå hoppas. Men så kommer fjärdeplatsen upp på tavlan. 12,51, pers. Det är ingen tröst. Hon tar några medtävlare i hand, men drar sig snabbt undan till en ensam plats. Vid den stora vattenhinken med is och vatten sätter hon sig med nerböjt huvud. Hon ser helt förkrossad ut. Inne på arenan startar Michelle Perry sitt ärevarv med amerikanska flaggan. Sanna sitter med nerböjt huvud. När hon ser tv-kamerorna till vänster vrider hon ansiktet åt höger. Men det är inte riktigt bra det heller, hon tvingas titta på rivalen Perrys ärevarv.
Sanna böjer ner huvudet igen. Sitter helt stilla i en minut. En minut som känns som en evighet. Så fattar hon ett beslut: torkar sig under ögonen, ser ut som om hon verkligen stålsätter sig och reser sig sakta upp. Det ser ut som krävs omänskliga krafter. Med tårfyllda ögon går hon till Marie Lehman vid SVT:s mixade zon. Hon får en kram av Lehman, tårarna börjar rinna igen, hon får en minut på sig att hämta sig och torka tårar innan intervjun startar. När den börjat skrattar hon till en början, men det tar bara några sekunder så är ögonen tårfyllda igen.
Hon lämnar Lehman och just då smiter Michelle Perry förbi och ger henne en kram som hon besvarar och det är omöjligt att avgöra om det är en kram av tröst eller av hånfullhet. Kanske av båda.
–I en perfekt värld hade jag hållit i hela vägen, säger Sanna hos journalisterna.
Hon torkar tårar och skrattar om vartannat och säger att hon är glad över tiden men att det är lite rörigt med känslorna just nu.
Tack, det märker vi.
Tack också för att det får vara så.
Sanna slutade till slut att gråta
Jag förstår att hon grät. Så nära, men ändå så långt borta. Ibland är det bättre att vara chanslös än att vara så nära himlen.
Men jag tycker att hon ska torka sina tårar och tänka tillbaka på ett fantastiskt mästerskap. Hon gjorde sin första VM-final. Hon dominerade försök och semifinal. Hon gav Perry en match och visade att hon är i absoluta världstoppen.
Vem hade trott det för ett år sen?
Knappt ens Sanna själv. Njut av det en stund och tänk på att det bara är ett år till OS, Sanna. Då kommer du att ha stor glädje av all erfarenhet och alla tårar från i går. Då kanske de till och med kommer att vara guld värda. Och då vet du dessutom att det är den som knuffar bäst vid sista häcken som vinner...
Hela Sverige hade fått Kallur-feber
Vissa personer går helt enkelt inte att beskriva med ord, dom flesta går men det finns några fåtal tjejer och killar runt om i världen som är alldeles speciella. Man kan skriva hur mycket som helst men orden räcker inte till, det finns inte ord att beskriva vissa personer med. Typ så är det med den här tjejen. En tjej med glittrande ögon, en tjej med en läskigt vältränad kropp och en tjej med ett leende som vi alla älskar. Varför hon är så speciell vet jag inte helt säkert men jag tror det handlar om den enorma folkkärheten av Svenska folket som hon får. Med sin charm och talang pryder hon omslaget i dom flesta sporttidningarna vintern 2008, hon slog till med nya super-tider hela tiden. Det var hon mot klockan.
Vi är så stolta över att hon är svensk, tänk alla medaljer hon plockat hem åt Sverige i mästerskap efter mästerskap.
Hon är så äkta. Tänk att få bli som henne. Hon är en riktigt bra förebild, hon gör allt rätt. En smart, trevlig, gullig och talangfull tjej med enorm kapacitet att springa flera tiondelar snabbare. Hon behöver bara få den tid hon behöver, och vi ska ge henne all tid i världen eller hur...?
Vem är det jag pratar om? Precis, Sanna Kallur!
2008 blev hennes år. Hela Sverige hade fått Kallur-feber. Det var henne alla pratade om, hur snabbt kan hon springa? Vinner hon OS nu? Kan hon till och med hota världsrekordet på 100mh oxå? Dom svaren har vi inte fått än och jag väntar tålmodigt, svaren kommer. Om jag skulle svara som jag tror svaren på frågorna kommer lyda gör jag det på det här sättet: Hon kan springa ruggit snabbt, och visst slår hon sitt egna världsrekord på 60mh under 2013. Något OS-guld blir det tyvärr inte för vår egen Sanna. I världsrekordsfart springer hon, men inte riktigt tillräckligt snabbt. När hon lägger skorna på hyllan är hennes pers så pass bra som 12.29. Det är vad jag tror.
Hur bra är engentligen Sanna? Hon är riktigt bra, en av dom bästa i världen i sin gren. Hon kommer bli ännu bättre.
När hon springer är det som hela Sverige stannar upp. När vi väntar på att få se vad tiden blir står blixtrarna stilla, sen bryter jublet och glädjen ut.
Stackars, stackars Sanna. Hur mycket tårar finns det i den tjejens kropp. OS-tårar, VM-tårar, glädjetårar, smärttårar, bara EM-tårar som saknas. Men det hoppas jag vi slipper. Vi har sett Sanna gråta tillräckligt, nu vill vi se Sanna skrika av glädje. Se henne knyta näven när hon korsar mållinjen och sen henne le. Det är min dröm, min absolut högsta dröm att få se henne kliva högst upp på en Olympiskprispall och gråta av glädjetårar. Om den drömmen går i uppfyllelse väntar att se.
- Ja, jag såg att kolckan stannade på 7.68, men jag vågade först inte tro att det var sant. Det händer ju ganska ofta att tiderna korrigeras. Men så förstod jag att det var tiden på klockan som gällde. Jag vet egentligen inte vad jag ska säga. Det känns fortfarande som jag är mitt inne i en dröm, säger hon minuterna efter världsrekordsloppet.
OS slutade i tårar, hon skulle ju vara perfekt. Hon som var på väg att bli mest folkkär av alla.
Men lita på att sagan om Sanna Kallur fortsätter. Det kommer ett OS nästa år. Är du redo för din första Olympiskamedlaj Sanna?
VÄRLDENS GRYMMASTE TJEJ!
En äkta stjärna!
Världens bästa <3
Treårsjubileum!
Tänkte bara slänga in ett kort inlägg så ni vet att jag lever. För det gör jag, iaf slut snackat om det, idag är det Treårsjubileum för Susanna Kallurs 3 år gamla världsrekord på 60mh, fatta att det tog 7.68sek för henne att springa 60m MED häckar :O Det gör ju inte ens jag utan häckar.....
Så vi får väl säga grattis att världsrekordet fortfarande är Sannas, men nästa vinter kommer Sanna slå det :D
Så här ska ett 60 mh race se ut ( det går "rätt" snabbt) ;)
<3 Kallur <3
-När tänker du bli lika bra som syrran, varför är ni inte lika bra?? :@
Tror dom att Jenny valt att vara lite sämre än Sanna, nej det klart hon inte gjort, alla vill vi ha världsrekord på ens special gren men om man inte får det så kan man alltid ha det som mål, att en dag ska jag slå världsrekordet. Behandla personer väl ingen mår vi bra av att bli jämnförd med en annan, förresten så ska ingen säga ngt om vrf blir du inte lika bra som Sanna, för Jenny kommer alltid förbli den hon är, och tror ni att det alltid varit Sanna före Jenny?! Neeej när dom var små var det tvärtom, Jenny föddes först var bäst på alllt när hon var mindre men nu har Sanna kommit ikapp och like före men hur jävla mkt tror ni Jenny bryr sig, hon är bara glad för Sanna skull. Det är inte Bolt och Gay vi pratar om det är några av världens bästa häcklöperskor, trorligen de största tvillingparet i friidrottens historia. Dom är inte värsta konkurenterna direkt för varandra. Så låt dom leva sitt liv och klaga och ifrågasätt saker som ni förstår er på.
Grattis Sanna :D
SANNA KALLUR och hennes kille :P Grattis grattis säger vi till dom <3
Idag slutade vi sent, 15.10 :S Men efter skolan var det iaf fotbollsträning och omg va kallt det var, jag höll seriöst på att frysa ihjäl :S
Men nu ska jag hoppa in i duschen och sen kolla på Idol, kanske kommer ett till inlägg ikväll :P
Kram :D
