Hon är tjejen som får hela Sverige att stanna
Okej, här kommer ett litet försök att berätta om Sannas fall. Det här är mitt syn på det hela och på "Ida-sättet".
Det var inte längre Linda Bengtzing, Pernilla Wahlgren, Jessica Andersson eller Nanne som var coola. Nu handlade allt om en dalkulla från Falun, en tjej som är utöver det vanliga, en tjej som är så folkkär i Sverige att man skulle kunna jämföra henne som dom mest folkkära i tex England. Hon har en stjärnstatus som bara Therese Alshammar, Zlatan och Charlotte Kalla har utomlands. Hon är den mest lysade stjärnan vi har i Sverige. Hon är den tjejen som så många ser upp till och hon är den tjejen som får hela Sverige att stanna. Vem är det jag pratar om? Som så många gånger förr är det Sanna Kallur. Redan innan Osaka VM 2007 började jag gilla henne. Sen förstod jag mer och mer varför. Det går nog inte att förklara varför jag gillar just henne. Kanske för att hon är just den hon är.
Det var Sanna Kallurs ansikte som satt uppsatta på hela min väggar, det var bara henne jag pratade om. Jag förstår att alla mina kompisar blev trötta på allt mitt snack om Kallur. Men tack för att ni orkade med mig. Nu tror jag att jag hittat en balans, att gilla henne overkligt mycket men ändå inte prata om henne H E L A tiden.
Jag kommer ihåg den 18 augusti 2008 som om det var igår. Jag bad pappa slå över till svt och vi väntade och väntade med spänning på att Sanna Kallur skulle springa semifinalen i OS på 100 meter häck. Helt plötsligt stod hon där på startlinjen vår egen Sanna, en av guldfavoriterna, Sveriges folkkäraste och världsrekordhållerskan på 60mh. Hennes blick var något utöver det vanliga, den utstrålade glädje, förväntan, adrenalin och en massa annat. Man såg hur tokladdad hon var. Äntligen var hon tillbaka på tävlingsbanorna.
Jag var så enormt nervös innan, jag kollade på TV:n hela tiden och lyssnade på allt som dom sa. Jag visste att Sanna kunde springa ruggigt snabbt och jag hoppades verkligen med hela mitt hjärta att hon skulle få ut allt nu. Jag höll mina 10 fingrar och mina 10 tår för henne.
Hon tryckte på som aldrig förr fram till första häcken, och efter mindre än en sekunds löpning var drömmen om ett OS-guld över. Jag blev helt tom inom mig, jag fick inte fram ett ord. Jag blev varken glad eller ledsen. Jag förstod inte vad som hänt, var det verkligen redan slut?
Sanna lät sen tårarna komma och sen grät hela svenska folket. Efter några minuter kom mina tårar också. Jag tyckte så synd om henne att jag bara ville krama och trösta henne. Hon var värd så mycket mer.
Efter 12.68 i försöken trodde jag hon skulle vara med och fightas om guldmedaljen men istället tog det stopp redan på första häcken.
Radiosporten sa det efteråt:
-"Innan trodde vi att hon skulle falla ihop på banan, men inte på det här sättet utan istället för att hon skulle dra baksidan eller liknande inte falla"
Det är inte så lätt att man bara torkar tårarna och sen gör ett par intervjuer med skratt och leenden och glömma allt som hänt. Det är svårare än så.
Efter fallet satt Sanna kvar på banan och grät, sen tog hon sig upp på benen och gick bredvid dom häckar hon egentligen skulle ha sprungit över. När hon kom till mål fick hon tröstande kramar och stöttande ord av sina konkurenter. Hon gick sen och satte sig ensam på en trappa bredvid läktaren och grät och grät och grät. Hon grät nog nästan mer än vad Emma Green Tregaro gjorde efter höjdfinalen i VM 2011. Efter ett tag torkade hon ögonen och gick med tunga steg bort mot svt:s mixade zon. Den alltid så glada Sanna var nu den lilla lilla ledsna tjejen. Sanna grät, jag grät, dom flesta grät. Sanna gjorde intervju efter intervju, inte skulle snälla Sanna våga säga nej utan hon bara stod där och svarade snällt på allt frågor. I varje intervju lät hon oss få se det välkända leendet och även ett litet skratt, men tårarna tog över allt. Just då fanns det ingen som kunde få Sanna helt glad.
Mitt under intervjun med radiosporten gick det förbi en kille som sa några peppande och stöttande ord till henne, och gav henne en liten klapp på axeln. Gissa vem det var? Jo, självaste Usain Bolt, ganska coolt.
Jag ska skriva mer om det en annan dag, då kommer lite av Sannas tankar, om vad som hände under intervjuerna, lite mer om vad jag tyckte och om vad dom sa under intervjuerna (även lite mer bilder)
Det var inte längre Linda Bengtzing, Pernilla Wahlgren, Jessica Andersson eller Nanne som var coola. Nu handlade allt om en dalkulla från Falun, en tjej som är utöver det vanliga, en tjej som är så folkkär i Sverige att man skulle kunna jämföra henne som dom mest folkkära i tex England. Hon har en stjärnstatus som bara Therese Alshammar, Zlatan och Charlotte Kalla har utomlands. Hon är den mest lysade stjärnan vi har i Sverige. Hon är den tjejen som så många ser upp till och hon är den tjejen som får hela Sverige att stanna. Vem är det jag pratar om? Som så många gånger förr är det Sanna Kallur. Redan innan Osaka VM 2007 började jag gilla henne. Sen förstod jag mer och mer varför. Det går nog inte att förklara varför jag gillar just henne. Kanske för att hon är just den hon är.
Det var Sanna Kallurs ansikte som satt uppsatta på hela min väggar, det var bara henne jag pratade om. Jag förstår att alla mina kompisar blev trötta på allt mitt snack om Kallur. Men tack för att ni orkade med mig. Nu tror jag att jag hittat en balans, att gilla henne overkligt mycket men ändå inte prata om henne H E L A tiden.
Jag kommer ihåg den 18 augusti 2008 som om det var igår. Jag bad pappa slå över till svt och vi väntade och väntade med spänning på att Sanna Kallur skulle springa semifinalen i OS på 100 meter häck. Helt plötsligt stod hon där på startlinjen vår egen Sanna, en av guldfavoriterna, Sveriges folkkäraste och världsrekordhållerskan på 60mh. Hennes blick var något utöver det vanliga, den utstrålade glädje, förväntan, adrenalin och en massa annat. Man såg hur tokladdad hon var. Äntligen var hon tillbaka på tävlingsbanorna.
Jag var så enormt nervös innan, jag kollade på TV:n hela tiden och lyssnade på allt som dom sa. Jag visste att Sanna kunde springa ruggigt snabbt och jag hoppades verkligen med hela mitt hjärta att hon skulle få ut allt nu. Jag höll mina 10 fingrar och mina 10 tår för henne.
Hon tryckte på som aldrig förr fram till första häcken, och efter mindre än en sekunds löpning var drömmen om ett OS-guld över. Jag blev helt tom inom mig, jag fick inte fram ett ord. Jag blev varken glad eller ledsen. Jag förstod inte vad som hänt, var det verkligen redan slut?
Sanna lät sen tårarna komma och sen grät hela svenska folket. Efter några minuter kom mina tårar också. Jag tyckte så synd om henne att jag bara ville krama och trösta henne. Hon var värd så mycket mer.
Efter 12.68 i försöken trodde jag hon skulle vara med och fightas om guldmedaljen men istället tog det stopp redan på första häcken.
Radiosporten sa det efteråt:
-"Innan trodde vi att hon skulle falla ihop på banan, men inte på det här sättet utan istället för att hon skulle dra baksidan eller liknande inte falla"
Det är inte så lätt att man bara torkar tårarna och sen gör ett par intervjuer med skratt och leenden och glömma allt som hänt. Det är svårare än så.
Efter fallet satt Sanna kvar på banan och grät, sen tog hon sig upp på benen och gick bredvid dom häckar hon egentligen skulle ha sprungit över. När hon kom till mål fick hon tröstande kramar och stöttande ord av sina konkurenter. Hon gick sen och satte sig ensam på en trappa bredvid läktaren och grät och grät och grät. Hon grät nog nästan mer än vad Emma Green Tregaro gjorde efter höjdfinalen i VM 2011. Efter ett tag torkade hon ögonen och gick med tunga steg bort mot svt:s mixade zon. Den alltid så glada Sanna var nu den lilla lilla ledsna tjejen. Sanna grät, jag grät, dom flesta grät. Sanna gjorde intervju efter intervju, inte skulle snälla Sanna våga säga nej utan hon bara stod där och svarade snällt på allt frågor. I varje intervju lät hon oss få se det välkända leendet och även ett litet skratt, men tårarna tog över allt. Just då fanns det ingen som kunde få Sanna helt glad.
Mitt under intervjun med radiosporten gick det förbi en kille som sa några peppande och stöttande ord till henne, och gav henne en liten klapp på axeln. Gissa vem det var? Jo, självaste Usain Bolt, ganska coolt.
Jag ska skriva mer om det en annan dag, då kommer lite av Sannas tankar, om vad som hände under intervjuerna, lite mer om vad jag tyckte och om vad dom sa under intervjuerna (även lite mer bilder)
Kommentarer
Trackback
