Jag hade inga höga förväntningar på Emma innan VM med tanke på att säsongen sett ut som den gjort. Men ändå blev jag så besviken och ledsen när ribban föll för tredje gången på 1.93. Jag blev egentligen inte besviken på Emma utan mer på att det blev som det blev. Var det verkligen ett fiasko, eller var det misslyckande? Jag tycker inte att det var något av dom, Emma gjorde sitt bästa och man kan inte begära något mer alls. Visst att hoppa 1.89 i ett VM när man ska vara som bäst kanske inte är något att skryta om, men ibland har man otur och just idag var det Emmas tur.

Tillsammans med Ebba Jungmark skulle Emma Green Tregaro försöka ta sig till sin 6:e mästerskapsfinal utomhus. Idag gick det inte hela vägen för Ebba men hon är ung och henne kommer vi få se mer av i framtiden. Men för Emma gick det hela vägen. Även i detta kval gick Emma in ganska sent, 1.85 tog hon i första. 1.89 lika så, även 1.92 tog Emma i första försöket. Redan då var hon klar för final men att visa mästerskapsform är alltid bra. Och Emma tog 1.95 i andra med luft. Säsongsbästa och helt plötsligt hade vi ändå sett ett ljus i mörkret. Kanske kunde hon ändå hoppa till sig en medalj. Äntligen fick vi se en Emma med självförtroende och leende i mixade zonen. En förväntasfull och taggad Emma lämnade Marie Lehman efter en intervju och nu började snacket. Kan hon slå till med ett 2 meters hopp i finalen, kanske kanske...? Chanserna var små men dom fanns där och kanske var det förhoppningarna alla hade på Emma som fällde henne idag. Hon var nervös det såg man på hennes blick. Inhoppningen gick dåligt men vi alla även hon själv trodde att hon skulle kunna ordna till det. Efter 1.89 hoppet trodde jag att hon skulle fixa en medalj, men oj så fel jag hade. Hon var aldrig riktigt nära i något hopp och den där mördarblicken fanns inte där, man såg rädsla i blicken. Rädsla av att misslyckas och få kritik. Finalen tog slut så snabbt, det var synd för jag tror att om Emma fått till inhoppningen hade tävlingen slutat på ett helt annat sätt. Men det finns ingenting att göra åt det, det inser nog Emma själv också. När ribban föll till marken för 3:e gången på 1.93 var det slut, Emmas lät tårarna trilla över kinderna och den alltid så glada Emma hade förvandlats till en liten liten tjej som behövde tröst. Hon har all rätt att vara besviken på sig själv, men med en liten lättnade tror jag det var för henne att hon såg att det inte hade räckt med några 1.97 för att ta medalj idag, utan hon hade behövt hoppa på toppen av sin förmåga och just idag sprack det. Jag tror att det där är en otroligt revanch sugen tjej. Jag tyckte Marie Lehman gjorde en bra intervju efteråt, visst Emma började gråta men hon ställde inga dumma frågor och det finns nog ingen som skulle ha kunnat fått Emma att le just då.

Jag skulle nog jämföra Emma Greens utomhussäsong 2011 som Sanna Kallurs utomhussäsong 2008, nu ska jag berätta likheterna för er:

Sanna Kallur var en klar guldfavorit till OS-guldet 2008 efter den otroliga inomhussäsong hon gjort. Men ett ömmande smalben fick henne att ställa in tävling efter tävling. Två tävlingar gjorde hon i början av sommaren sen var det bara hårdträning och rehab hemma i Falun som gällde. Helt ärligt hur många trodde att hon skulle komma till start på OS? Inte många. Men Sanna är alltid Sanna och det kommer hon alltid vara. Hon åkte till OS med två månaders frånvaro på tävlingsbanorna men en OS start skulle det bli. Med hjälpa av bedövningssprutor och en jäkla vinnarskalle klarade hon av att springa. Och som den tjejen sprang. 12.68 och bäst tid i försöken, från att vara helt borträknad från medaljstriden var hon helt plötsligt en av dom största guldfavoriterna... Och hur semin slutade vet vi nog alla. Men för er som inte kommer ihåg kan jag berätta att OS gulddrömmen dog ganska snabbt, efter första häcken låg Sanna på banan och sen kom tårarna. Tårana vi aldrig glömmer, tårar förknippar vi alltid med Susanna Elisabeth Kallur. När vi ska sammanfatta Sannas OS blir det med tårar. Den alltid så glada Sanna var helt otröstlig efter, aldrig har jag sett så mycket tårar. Tårar av besvikelser och kanske även lite smärta. Den Sanna som kom till mixade zonen var inte den sprudlande glada Sanna som vi är vana att se utan en rödgråten liten liten tjej som behövde en kram och lite fina ord av en mamma, pappa, syster eller pojkvän och vi kan ju hoppas på att hon fick det. Men som Sanna påpekade så kommer det fler OS och många fina säsonger av toppresultat. 
Sanna vandrade med tunga steg ut från OS-stadion i Peking. OS är över för vad som såg ut som ett av Sveriges största guldhopp.
Tårarna flödade – precis som vid VM i Osaka förra året då hon med liten marginal missade bronset.
-" Det enda man kan vänta sig är ju det oväntade", sa Sanna med tårarna rinnande längs kinderna...

Emma Green Tregaro var en av favoriterna till en VM medalj i början av säsongen efter hennes otroliga 2010. Men med hälsenor som smärtade så fort hon maxade fick henne att ställa in lite tävlingar. När hon väl tävlade blev det tveksamma tävlingar, aldrig riktigt den här Emma vi såg under 2010. Kvalat in till VM hade hon i alla fall gjort och en start där skulle ingen kunna hindra henne från att göra. Hon gick in i kvalet som en helt borträknad medaljkandidat men efter att hon hoppat bättre än vad hon gjort på hela säsongen i kvalet hade vi alla räknat in henne i medlajstriden igen. Men medlajdrömmen dog ganska snabbt för henne med, redan på andra höjden rev hon ut sig och då kom tårarna. Tårarna som vi aldrig glömmer, tårarna som fick oss hemma att lida så med henne. Hon kom precis som Sanna till mixade zonen helt rödgråten och otröstlig.

Det finns en del likheter eller hur?
Tänkte avsluta med lite kommentarer som dom båda hade efter:
- Det känns tomt, säger Kallur efter fallet...
- Det gick så himla fort. Från det att jag har känt mig svinbra till att jag bara sitter på marken och har ont i huvudet. Allt gick skitfort. Jag rullade över på något vis, säger Sanna.

-Jag vill bara hem och gråta och sedan komma igen. Det kommer att gå över och då ska jag ge järnet för att bli bäst. Det är bara idrott, men... Det är mitt liv, säger Emma
- Jag är grymt besviken, jag vet inte varför det blev som det blev, säger Green Tregaro efter.


Idag funkade det inte, ibland gör det helt enkelt inte det. Jag hade hoppats på mer och är självklart lite besviken men ingen är så besviken just nu som Emma.
Det kommer ett OS nästa år Emma, då kommer du vara bäst. Nu är det bara att låta tårar av besvikelser komma och sen torka bort alla tårar och låta träningen flyta på. Vi längtar efter att få se dig högst upp på en Olympisk prispall nästa år Emma!

Tack för det här Världsmästerskapet Emma, tyvärr slutade det i tårar men du kommer igen!